2013
Jag skulle inte kunna säga vilket år sen -96 som varit det bästa i mitt liv. Men den 22 April i år fick jag ett telefon samtal som förändrade min tillvaro i ganska stora mått. Jag är extremt och evigt tacksam att jag blev accepterad till United World College Red Cross Nordic. Att ansöka till denna skola, isolerad som den är på Norges västkust, kan jag dock med säkerhet säga är mitt bästa val under mina 17 år. Att dela rum med 4 tjejer, att tillöra Iceland House gemenskap, att leva på ett campus med både lärare, anställda och elever från olika delar av världen, att ha en något av den mest hänförande natur precis utanför dörren och att verkligen dela liv med sina kompisar - det är något som har passat mig så förvånansvärt bra hittills.
Att spendera nätter i klassrum som alltid är upplåsta för att plugga, att bli galen på all förkunskap man ska ha för att läsa IB som svenska skolutbildningen inte gett mig, att stressa mellan olika aktiviteter när man egentligen bara vill ta igen nattens förlorade sömn i sin våningssäng (läs- krypin), att ställa upp i en simtävling trots att jag inte är en speciellt erfaren simmare, att spendera dagar utomhus i spöregn för att det är projektvecka eller för att vi ska lära oss om hållbar utveckling och att städa både huset och rummet tre gånger i veckan enligt schema - detta är utmaningar som vidgat mina gränser för vad jag frivilligt skulle ställa upp på. Dessa utmaningar har fått mig att ha en positivare inställning till mer krävande situationer. Dessa utmaningarna har ändrat mitt tankesätt och fått mig att vilja ställa högre krav på mig själv. För jag vet att om jag inte ger allt jag har så kommer inte heller någoning runt omkring mig att förändras. Mitt nyårslöfte i år handlar just om mina betyg och skolprestation- de ska förändras till det bättre och jag SKA nå mina mål.
Att se Fanny twerka när lektionerna slutat, att höra Linneas skratt verkligen eka genom matsalen, att leka "jinx" med världens goaste Izman, att ha stunder av rent tjejsnack med den alltid så positiva Elizabete, att kika förbi room 103 sisådär ett x antal gånger per dag bara för att träffa David och Izman, att knacka på Augustos fönster på väg till matsalen för att fråga om han också är hungrig, att skratta som en galning med galna Maria och Aggie, att bli indragen i snöbollskrig mot Iceland House frenemies och att bli inbjuden på en klassisk te-träff i någons rum. Att träffa människor som inspirerar med sina oerhörda talanger och upplevelser och att ha tur nog att få vara vän med dessa personer - det är något bortom vad jag kan sätta ord på.
Nu är det vinterlov och jag är hemma i Varberg. Vi har lov i en månad och det har varit väldigt skönt att få landa här för ett längre tag. Det var jätte mysigt att spendera en vecka på Gran Canaria, och så extremt roligt att träffa saknade vänner och familj. Självklart saknar jag Varberg. Här bor personerna som har känt mig längst och som känner mig bäst. Vänskaper som kommer hålla livet ut. Ibland är det jobbigt att se allt det jag missar här hemma- minnen mina vänner skapar utan mig varje dag som jag vet att om jag bara skulle vara hemma nu så skulle jag också vara med. De gångerna jag lämnat Varberg för att åka till skolan så är det med vemod. Bara för att det är lätt att säga att UWC är ett bra val för min del, så är det inte lätt att lämna något som ligger så nära hjärtat för att kunna leva där. Att åka tillbaka till Flekke och skolan 2014 känns dock som helt rätt sak för mig att göra. För just dessa två åren vill jag helhjärtat ägna åt att få ut så mycket av min tid som UWC student som möjligt. Det är trots allt dessa två åren, och inga andra, som är min enda chans till att göra just det ♥
